onsdag 11 juni 2014

Tjejmarathon 2014

Semestern inleddes med en resa till Sverige. Vi tillbringade två dagar i Stockholm, varefter vi besökte Astrid Lindgrens värld i Vimmerby. Det kan jag varmt rekommendera alla barnfamiljer att göra. Helt underbar atmosfär, vackra små hus, vacker natur, barnvänligt så det förslår och fina skådespel ur Astrid Lindgrens sagoböcker. En njutning för hela familjen! Den övriga familjen skickade jag hem efter fem nätter och fortsatte själv med fem olika tåg till Borås. På söndag skulle jag nämligen delta i mitt första ultralopp, Tjejmarathon. 

Tjejmarathon är ett välgörenhetslopp där alla medel i år gick till Panzisjukhuset i Kongo. Det är också det största välgörenhetsloppet i Sverige mätt i insamlade medel. Så förutom att jag skulle överträffa mig själv och tänja lite på gränserna gjorde jag det för ett gott ändamål och det känns alltid bra. Ett enormt stort tack till arrangörerna och alla funktionärer som tog så väl hand om oss och ordnade allt så fint! Och ett stort tack till Anna som lockade med mig!

På söndag morgon klockan åtta startade bussen till Hultsfred där starten gick. Sträckan var Knalleleden, en vandringsled mellan Hultsfred och Borås, ungefär 50 km lång. Jag var orolig för den tidiga starten, brukar inte komma igång så bra så tidigt. Hade svårt att tanka extra mycket frukost och oroade mig för att kaffet skulle driva ut för mycket vätska. Gjorde två stora misstag redan före start: tog på mig en lippis (keps) -jag som aldrig springer med något på huvudet- och bytte i sista stund mina kompressionstights mot shorts och kompressionsstrumpor. Blev helt överhettad och fick ont i skinnet (!) av att springa i shortsen. Dessutom glömde jag spänna mina skosnören så fick ont i fötterna redan under de första femton kilometrarna.

Vi började starkt med att springa förbi den första markeringen till vänster och inledde således med att springa ett extra varv på 2,5 km och strax stå tillbaka vid startlinjen igen. Andra gången hittade vi rätt och var äntligen på väg. Det kändes tungt ända från början, jag hade hett och benen kändes konstigt tunga. Jag är inte heller van att springa med vätskeryggsäck och fick ont i axlarna. Det var backigt från start och jag gick faktiskt största delen av uppförsbackarna. Första vätskestationen kom för vår del (pga av extravarvet) vid c 18 km. Där hade jag tömt hela vätskepåsen på 2 l och fyllde på med vatten och resorb, åt lite chips och oliver och fortsatte sedan. Det var nu det blev riktigt tungt. Solen gassade, mina axelspänningar flyttade sig uppåt mot huvudet och orsakade huvudvärk och benen kändes ännu också tunga. Jag, som alltid brukar njuta av att springa, kunde inte njuta alls. Det kändes bara tungt och för jävligt. Hade ont i tårna och grymma skavsår på insidan av överarmarna. Jag stannade vid något tillfälle för att ta av mig lippisen och det hjälpte lite.



Vid den andra vätskestationen hade vi avverkat c 34 km och jag bäljde i mig två muggar cola, lösgodis och en ipren. Fick också vaselin på mina skavsår och kunde sedan fortsätta. På något underligt vänster fick jag upp farten och löpningen började kännas dräglig igen. Sprang ensam största delen av tiden men stötte på andra löpare med jämna mellanrum. Plötsligt kunde jag springa igen och njöt t o m lite mellan varven. Mellan andra och tredje vätskestationen var det bara 12 km och det underlättade naturligtvis också. Vid skylten 10 km kvar fick jag dock ont i knät och fick ta det väldigt lugnt i nedförsbackarna på slutet. Fyllde på med lite vatten i ryggsäcken men kände mig inte längre särskilt sugen på annat än lite cola. 

Då jag fortsatte från sista vätskestationen hade jag så ont i knä att jag räknade med att vara tvungen att gå en del av vägen. Det var bara 8 km kvar och det var frustrerande att känna att kroppen skulle ha orkat springa men knä gjorde så ont så jag haltade fram. Som genom ett under försvann dock värken nästan helt då det var ungefär 5 km kvar och då satte jag i spurtväxeln. Sprang förbi fyra eller fem löpare på den sista femman. Alla något förundrade över varifrån jag fått min energiboost men då hade jag bara bråttom i mål. Korsade slutligen mållinjen på tiden 7.00.39 och kom nionde bland de 49 som startat. Sedan var jag helt okej igen.



Det var trevligt att få dela upplevelsen med det övriga team Finland och gå ut och äta tillsammans på kvällen. Trots att hungern nog inte hunnit infinna sig då ännu. Den kom först vid lunchdags följande dag.


Lyckliga över att vi gjorde det -vi är ULTRA!

tisdag 13 maj 2014

HCR 2104

Skulle ju inte blogga men det känns ändå lite obligatoriskt med ett inlägg om HCR som gick av stapeln i lördags. Hade bestämt efter förra årets misslyckade lopp med fel mätt sträcka och tusentals människor i vägen hela tiden att det fick vara sista gången för min del. Men så fick jag ett mail av arrangörerna där de lovade att allt skulle fungera bättre i år och jag beslöt mig för att ge det ännu en chans. Och tur var det!

Fick plats i första startgruppen, startnummer 1530, vilket också bidrog till mitt deltagande trots att jag egentligen hade annat program den dagen. Det programmet fick vänta och jag hann med 20 minuters marginal till starten. Hade inte ens byteskläder med mig för visste att jag måste rusa iväg för att få en taxi direkt efteråt för att hinna på middag kl 18.30. Min ylleunderskjorta som annars också var på väg i roskis blev kvar vid startlinjen för solen kom fram just då vi skulle iväg.

Startade ganska långt bak men lyckades hålla bra fart ända från början. Som vanligt sprang jag utan klocka, denna gång tittade jag faktiskt inte en gång på klockan förrän jag kom i mål. Helt på känsla och tidsmålet var att komma under 1.45. Jag visste att bara jag hela tiden springer på gränsen till det jag tycker mig klara av så klarar jag det. Hade bra känsla från början, drack både vatten och sportdricka vid alla dryckesstationer men tog ingen annan energi under loppet. Tycker om att springa i skogen och ännu i Lill-Hoplax njöt jag verkligen av att springa. Tänkte riktigt på att det nog är helt min grej. 

Vid 17 km började det kännas tungt i benen men jag höll min fart. Sprang jämn fart med en man som plötsligt vände sig om och undrade hur det gick i dag. Det visade sig att han var finsk mästare på 400 och 800 m i klassen Herrar 50 och han peppade mig ända fram till 20,5 km då han tog sin lilla slutspurt och jag inte kunde annat än titta och beundra. I mål stod han ännu och väntade på mig och sade att jag nog kunde dra av en minut från bruttotiden. Rätt hade han och lycklig kunde jag klocka nytt PB 1.44.10! Där rök äntligen rekordet från 2007.

Nu är blicken redan riktad mot Tjejmarathon i Borås i juni, sista långpasset blir inkommande lördag. Wish me luck!


tisdag 1 april 2014

Ruka

Ja-a, hör ni. Nu är det så här. Jag hittar ingen inspiration att skriva här. Jag vet inte vart den här bloggen är på väg, tycker det blir allt svårare att skriva om barnen då de blir större och sitter dessutom annars också alldeles för mycket vid datorn för tillfället. De återstående två månaderna av vårterminen har jag fullt upp med att träna till Tjejmarathon 2014 och läsa till inträdesförhör. Ni får gärna hålla tummarna. Dessutom kommer vardagen att förgyllas av ett 150-årsjubileum, ett 20-årsjubileum och ett dop där vi har den stora äran att vara faddrar åt ännu en liten flicka. Jag hoppas kunna återkomma till hösten med nya vindar. Kanske att jag skriver ett inlägg om andan faller på, men i princip tänker jag mig att det här är sista inlägget före hösten. 

Och det ska handla om Ruka. Där har vi tillbringat den senaste veckan; en stor del av den i sällskap av goda vänner. Tänk, att det kan vara så oerhört trevligt att tillbringa kvällarna tillsammans i en liten stuga och dagarna utomhus i backen åkandes såväl slalom som pulka! Både Casper och Emil älskade "hyppyribacken" och hade nog aldrig kommit till någon annan backe om vi inte idkat lite (läs: mycket) påtryckning ibland. De utvecklades båda enormt på en vecka. 

Emil höll sin vana trogen låda även inomhus och fällde några pärlor:

Emil (i början av middagen efter att ha ätit kanske fem grönsaksstänger): mamma, kan jag få mera paprika?

Jag: Emil, du har inte ens satt din sked på mattallriken ännu!

Emil: sätter sin sked på mattallriken och tittar frågande på mig... Här brister vi alla ut i hysteriskt skratt.

Lite senare samma kväll:

C är på toaletten, E håller sällskap (detta är väldigt vanligt hos oss). Plötsligt hör jag E säga att han också måste gå och att det är brått. Han småspringer mot den andra toaletten. 

J: behöver du hjälp?
E: Nä, jag behöver kacka!

Men största delen av tiden tillbringade vi, som sagt, utomhus:


Jag släpade min vana trogen livet med mig överallt... Den här kärran är gjord för bl a ett barn, tre hjälmar, två par skidor, tre par monor och en liukuri.


Vi grillade korv i en "potero" som papporna grävt utanför stugan. Succé!


Bästa vyn från ankarliften.


Bästa skidsällskapet!


E fick konstig magkramp som jag misstänker berodde på all snö och all knackkorv han stoppade i sig. Trött blev han också av all aktivitet.


Och Casper ville absolut skicka kort till dagis. Detta var vad de hade att säga sina kompisar. Kort och koncist. Det var dock fint att E för första gången klarade av att skriva alla bokstäverna i sitt namn i rätt ordning. 

I eftermiddags kom vi hem och nu väntar åter vardagen. Jag önskar er alla en skön vår!

lördag 22 mars 2014

LISTAN

Linn skickade en lista. Var så goda!

Min stil i tre ord: sportig, osammanhängande, rento

Det här plagget skulle aldrig komma nära min kropp: "salihousut", ni vet de där neonspräckliga påsiga 80-talsvidundren

Just nu har jag på mig: pyamasbyxor, t-shirt och tofflor

Det här är en bild på mig när jag kände mig bekväm:

På lande, i remppakläder -06

Det här är bild på mig för länge sedan:

Hos min pappa vintern -81-82

Jag känner mig allra snyggast i:

Klänning!

Mitt favoritplagg just nu:

Min pipo

Min stil hemma med tre ord: allmoge, blandat, färg

Jag skulle aldrig inreda med: finsk design i hela hemmet

Pryl jag suktar efter: just nu en wessapappershållare som passar vår gästwessa

Mitt bästa stylingtips: lyssna till dig själv!

Min favoritplats hemma: i köket eller vid matbordet

Mitt problemhörn hemma: det mindre hörnet i övre våningens aula 

tisdag 18 mars 2014

Backträning på lite annorlunda vis

I morse tog jag mig in till stan för min veckoträning där. Normalt brukar den ske inomhus på ett gym men i dag var det något annat som stod på programmet. Vi joggade till Brunnsan där jag blev "kopplad". Ni ser på bildserien att jag var ganska optimistisk då jag startade men efter 11 backar började jag ha ganska mycket mjölksyra i benen. Jag drogs ständigt tillbaka av en stor mörk österbottning och nu har jag muskelvärk i mina fotbottnar. Men det är bra träning, kan varmt rekommendera!




fredag 14 mars 2014

Vänskapen. Den finaste.

Det finns ingenting finare i en mammas ögon än vänskapen barnen emellan. Dessa bilder hittade jag då jag gick igenom J:s lurbilder i går. Samtidigt en liten resa i tiden.













De planerar att bo tillsammans resten av livet.

Mirakelåterhämtning och backdrag

Kände mig både stel och styv och trött i kroppen och benen efter 18,5 km i 5.45 på måndag samt en timme på gymmet och 25 min löpning på tisdag. I går hade jag vilodag. I mitt mentala träningsprogram stod det dock återhämtande länk med backdrag så efter att jag sprungit i sakta mak med pojkarna till dagis joggade jag långsamt vidare. Efter drygt sju kilometer hade jag kommit fram till min inplanerade backe vid Glims och, hör och häpna, benen hade återhämtat sig och kändes helt okej!


Det blev fem stegringslopp i uppförsbacke med joggvila i nedförsbacke och farten har jag ingen koll på men känslan var bra. Fjärde draget kändes lättast, så fem var säkert helt passligt just i dag. Efter dessa kom jag ännu till värsta backen i Grani, Bembölevägens horrorbacke, och måste döda den med. Det var dock nära att det blivit tvärtom och backen hade dödat mig. Tog mig säkert en halv kilometer att lugna ner andningen efteråt. Slutresultatet 9,7 km i 6.15.


P.S. Jag lovar: backarna är brantare i verkligheten än på bild...

torsdag 13 mars 2014

Kontrasternas tid

Den här vintern som knappt kan kallas vinter och som redan övergått i vår, trots att kalendern säger något annat, har gett oss möjlighet till överraskande val av sysselsättning denna vecka. I går hade vi träff i slalombacken där vi åkte i några timmar och njöt av snö och vintersport medan vi i dag drog till skateparken och njöt av vår, bar asfalt och mellanmål ute i solskenet. Med rätt inställning är det inte så dumt ändå. 










De hade installerat nya trampoliner i närheten av skateparken och där tillbringade vi den sista halvtimmen. Lite väl lättklädda i min smak, men hej, det är ju ändå vår! Kärran är, som ni ser, fortfarande rätt så bra att ha. Allt mer sällan forslar jag dock barn i den och allt oftare grejer.

Nu väntar vi med spänning vad Vasa har att erbjuda oss inkommande veckoslut. Dit bär det av i morgon på morgonen.